Movement disorders är en subspecialitet till neurologin men har även anknytningar inom ett flertal näraliggande specialiteter såsom exempelvis neurokirurgi, geriatrik, rehabilitering, pediatrik och psykiatri.

Termen movement disorders har i dagsläget ingen helt accepterad svensk ekvivalent. En benämning som dock används är "neurologiska rörelsestörningar". Innan consensus nåtts används därför termen movement disorders, vilken internationellt har tillämpats under ett par decenium. Stanley Fahn har föreslagit följande definition av movement disorders: "...neurological syndromes in which there is either an excess of movement... or a paucity of voluntary and automatic movements, unrelated to weakness or spasticity." (dvs, "...neurologiska syndrom vid vilka det föreligger antingen ett överskott av rörelser... eller ett underskott av viljemässiga och automatiska rörelser, som inte är relaterat till svaghet eller spastisitet.").

Det är således viktigt att vara medveten om distiktionen mellan movement disorders och andra neurologiska tillstånd som påverkar rörlighetsförmågan. Pareser och spasticitet orsakade av en stroke räknas således, enl. ovanstående definition, inte som movement disorders. Vidare så brukar tillstånd såsom epilepsi och multipel scleros (MS) heller inte räknas till in, även om de inte sällan kan manifestera sig med en eller flera movement disorders som del av sjukdomsbilden hos den individuella patienten. Som en allmän regel ligger orsaken till movement disorders att finna i de s k basala ganglierna och/eller dess funktionella förbindelser inom hjärnan. Som framgår av Stanley Fahn’s definition kan movement disorders indelas i två huvudgrupper beroende på dess karaktär, dvs om de ger upphov till för mycket rörelser (hyperkinesi eller dyskinesi) eller för lite rörelser (hypokinesi eller parkinsonism). Dessa båda huvudgrupper består var och en av ett antal olika typer av movement disorders, vilka i kombination med varandra eller andra symptom kan utgöra olika sjukdomar. Man brukar räkna med att det finns ungefär lika många personer som är drabbade av tillstånd med för mycket respektive för lite rörelser. De tillstånd som leder till för lite rörelser är generellt sett dock mera fysiskt handikappande än de som ger för mycket rörelser.

Parkinsons sjukdom är den vanligaste och mest välkända hypokinetiska (dvs för lite rörelser) sjukdomen. Den består av en kombination av flera olika rörelsestörningar. De fyra huvudsymptomen vid Parkinsons sjukdom är nedsatta och förlångsammade rörelser (hypo- respektive bradykinesi), skakningar som är mest framträdande i vila (vilotremor), muskelstelhet (rigiditet) och balans störningar (postural dysfunktion). Andra movement disorders med för lite rörelser påminner ofta Parkinsons sjukdom och benämnes därför parkinsonism. Det är således viktigt att hålla isär begreppen Parkinsons sjukdom och parkinsonism.

Parkinsons sjukdom är ett specifikt sjukdomstillstånd utan känd orsak, medan parkinsonism innefattar samtliga tillstånd med symptom som liknar dem vid Parkinsons sjukdom. Samtliga dessa tillstånd, inklusive Parkinsons sjukdom, kan således korrekt benämnas parkinsonism, även om den specifika diagnosen inte är klarlagd. Differentialdiagnostiken av de olika typerna av parkinsonism är ofta svår eftersom det föreligger en tämligen omfattande överlappning mellan de olika entiteterna. Idag känner vi till mer än 50 olika sjukdomsdiagnoser inom denna grupp.

De vanligaste sjukdomarna inom gruppen hyperkinesier (eller dyskinesier), dvs tillstånd som karaktäriseras av för mycket och ofrivillig rörlighet, är Huntingtons sjukdom, olika dystonisjukdomar (såsom t ex torticollis), essentiell tremor, och Gilles de la Tourettes syndrom. Vid Parkinsons sjukdom förekommer även dyskinesier, främst som biverkan av olika parkinsonmediciner. Detta yttrar sig vanligen som s k överrörlighet (ofrivilliga, skruvande, slängiga rörelser) i samband med att mängden medicin är som störst i kroppen. Det är dock heller inte ovanligt med dystonier. Dessa ses framför allt som krampliknande felställningar, vilka kan vara smärtsamma. Dystonier brukar oftast uppträda i fötterna under perioder då medicinhalten är som lägst, t ex på morgonen före första medicindosen.